Kände för att lägga upp något jag skrev för ett tag sen:

När skuggorna tar mig



Jag sitter ner på en stol,
men samtidigt känner jag den inte alls,
finns den?

Jag vågar inte titta ner,
stirrar bara rakt framför mig.
Vågar inte annat.
Då kanske de tar mig.

Tar tag i min kropp och sliter den i bitar,
ingenting blir kvar av mig.
Inte ens minnet.
Jag försvinner ut i det oändliga.
Ingen kommer någonsin förstå.
Att jag en gång levde.
Och var glad.

Det som hände förstörde mig.
Tog sig in i det djupaste rum i min själ
och började gnaga.
Sakta men säkert.
Jag förmultnades inifrån.
Utan att jag egentligen märkte det.
Och allt är förstört nu.
Finns ingenting kvar att göra.

Mitt liv har kommit till den fras
som alla kommer till,
förr eller senare.
Lite tidigare för min del.
Oväntat, jovisst.
Mina ögon är som förfrusna.
De vill inte röra sig,
får inte röra sig,
då gröps de ur,
av dem,
för de sa ju tydligt att jag inte fick.
Fast egentligen vet jag inte varför jag vill ha mina ögon kvar.
Kan ju ändå inte se.
För mörkret.
Det är på väg att ta mig.

Dra ner mig i något mörkt skyffe,
där ingen kan komma.
Jag förblir ensam.
Och dör, det gör jag inte.
Lever vidare.
Men som någon
som inte kan känna
inte kan höra
inte kan se
inte kan uppleva,
inte kan le.

Jag förblir någon som någon kanske hört talas om.
Eller inte alls vet något om.
Glömd.
Försvunnen.
Och ändå inte saknad.

Skuggorna har mig.
Det är redan försent.
Ingen kan rädda mig.
Ingen kommer att rädda mig.
Jag är fast.
För all framtid.